Bygg din egen effektpedal - del 3

I del 3 av Bygg din egen effektpedal skall vi bekanta oss med ”poten” och se hur man brukar koppla när man ska ha den att ställa volym i gitarrer eller pedaler. Boosten, som vi började bygga på i tidigare artiklar, skall få en volymkontroll. Det börjar faktiskt likna något man kan ta med sig till repet eller gigget.

Tänk vad tråkigt med en pedal med bara ett enda ljud. Eller en förstärkare med en volyminställning och utan möjligheter att justera gain eller eq. Nej, man vill ratta och vrida lite på sina ljudprylar, det är en del av det roliga. Så gott som alltid när man vrider på en ratt på en elektronisk mackapär så är det en potentiometer man vrider på. 

Bild 1. En potentiometer är en justerbar resistor vars funktion är självklar om man ser hur den är konstruerad.

Justerbar resistor. En potentiometer är en justerbar resistor. Kännetecknande för den är att den har tre stift och en axel som går att vrida på (om det är en vridpot och inte en skjut- eller trimpot vill säga). Tar man isär den finner man att dess yttersta stift är förbundna med en cirkulär bana och att en kontakt, som flyttar sig när man vrider axeln, ligger an mot banan. Banan utgör ett motstånd för strömmen. Det kan vara till exempel 500 kilo-ohm motstånd mellan ytterstiften och man talar då om en ”500k pot”. Mittenstiftet leder med den flyttbara kontakten. Nu är potens funktion solklar. Då man vrider axeln flyttar man kontakten mot det ena eller andra ytterstiftet. Därmed ändrar man den inbördes resistansen mellan mitten- och ytterstiften.

Bild 2. Potar används för att justera olika egenskaper hos kretsar. Bilden visar hur man kan styra gain i en wah wah med hjälp av en 100k pot.

Variera motståndet. Det är ofta inspirerande att variera ett visst motstånd i en krets. I en vanlig Crybaby GCB95 wah wah pedal, för att ta ett exempel, kan man styra gain genom att variera motståndet vid den första förstärkande transistorns bas. Om man ersätter motståndet (som är 68k från början) med en 100k pot, så kan man finjustera pedalens förstärkning. I bild 2 har nämnda 68k-are plockats bort. Sladdar har dragits från dess anslutningar på kortet till en 100k pot. Vrid axeln. Resistansen mellan stiften ändras, förhållandena i kretsen ändras och effekten blir att pedalens gain ökar eller minskar.

Bild 3. Kopplingsschema som beskriver en pot kopplad som volymkontroll.

Volymkontroll. När man kopplar en skärande volymkontroll använder man alla potens stift. Bild 3 visar ett kopplingsschema på en typisk volymkoppling. Signalen, som skall volymkontrolleras, kopplas till ena ytterstiftet. Det andra ytterstiftet jordas. Den volymkontrollerade signalen plockar man ut på mittenstiftet (detta kommer snart att bli ett mantra). Då axeln vrids kommer mitten antingen nära jord (då är det tyst) eller nära andra ytterstiftet (full volym). Så kan man justera utvolymen steglöst mellan full volym och noll. Kolla inuti en elgitarr, det är troligt att du ser en sådan koppling. Signal från mikar till volympotens ena ytterstift, andra ytterstiftet jordat och mitten till utjacket eller tonkontroller.

Bild 4. Jippie! Nu kan vi styra pedalens volym.

Som volymkontroll rekommenderas 50k eller större värden. Det skall dessutom helst vara en så kallad logaritmisk ”log” pot. Detta för att den upplevda volymen ska tillta i lagom takt när man vrider på ratten. Om man använder en så kallad linjär ”lin” pot till volym, finns det risk att svepet blir ojämnt, går från tyst till full volym i det första knycket och sedan händer inget.

Signalen som ska kontrolleras skall till potens ena ytterstift var det sagt. Vi tar bort den blå sladden från utjacket och ansluter den till en 100k log pot. Vi kopplar en ny sladd mellan potens mittenstift och utjacket. Slutligen jordas det sista stiftet. Klart! Testar pedalen och, oj då, volymen ökar med vänstervarv. Tur att detta störiga beteende är lättkirrat. Byter man plats på sladdarna på ytterstiften (och låter mitten vara orörd) så byter man riktning på svepet och volymkontrollen blir installerad på korrekt sätt. Bild 4 visar den nya kopplingen.

Vad är dist? En ren gitarrsignal avbildas med hjälp av en så kallad sinusvåg, en böljande kurva med mjuka och fina toppar och dalar. Om signalens volym ökar säger man att dess amplitud ökar vilket motsvaras av att vågens toppar och dalar kommer längre ifrån varandra. Vår boost-krets ger oss alltså en sinusvåg med justerbar amplitud. Dist då, vad är det? Distorsion betyder förvrängning. Vill vi ha distljud så skall vi förstöra vår fina sinusvåg på något sätt. Om två dioder placeras mellan kretsens utgång och jord så kapar de vågens toppar och dalar. Vi får en så kallad fyrkantsvåg istället och saken är klar, vår boost har blivit en dist! Bild 5 visar diodernas placering utritade i schemat. Notera att de ska vara riktade åt olika håll.

Bild 6. Om två dioder löds fast mellan volympotens yttersta stift så blir boosten en dist.

Bild 6 visar hur de kan monteras i kretsen så att de sitter så som schemat beskriver. Löder man dem på volympoten som bilden visar så sitter de enligt schemat, eller hur?

Bild 7. En metallburk borras och kretsen monteras i den. Det börjar se ut som ett riktigt hemmabygge.

I bild 7 har hela rasket skruvats fast i en burk som fanns nära till hands efter lunchrasten. I nästa nummer ska vi finputsa en del och framför allt ordna växlingen mellan bypass och effekt.

FUZZ 6/12