banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Black Sabbath - 13

Av Janne Stark
När jag hörde Deep Purples senaste alster Now What?! fick jag en stark känsla av hopp. Gamla hjältar bevisar att de fortfarande besitter förmågan att leverera ett album som överträffar vad de har gjorde de senaste tjugo åren! Nu sitter jag här med Black Sabbaths senaste alster 13 i handen och lyssnar på ännu en platta som ger mig precis samma känsla. Fan, gubbarna kan fortfarande! Att herrar producenter, i Deep Purples fall Bob Ezrin och i Black Sabbaths fall Rick Rubin, haft något med det att göra, misstänker jag starkt. Samtidigt visar båda grupperna att de inte på något sätt tänkt dra ner på tyngden, gitarrtätheten och den musikaliska brutaliteten. Här mesas det banne mig inte. 
Jag har hört vissa klagomål om att Black Sabbaths nya platta skulle vara seg. Ok, för mig handlar Black Sabbath inte om Dio-eran, Gillan-eran eller Gud förbjude, Tony Martin-eran. Black Sabbath är för mig Tony Iommi, Geezer Butler, Ozzy Osbourne och, tyvärr inte längre, Bill Ward. Black Sabbath ÄR sega och skall så vara. De uppfann ju för tusan det vi idag kalla doom metal, och om inte det är seghet, gå hem och gör rätt. 
Albumet öppnar med End Of The Beginning som är dagens svar på en blanding av låtarna Warpigs och Black Sabbath. Segt, slirigt och brutalt tungt! Redan efter de första trettio sekunderna känner jag att detta kommer bli bra. Är man ett gammalt Sabbath-fan känner man sig direkt hemma här, mer än man har gjort på plattorna efter 1975 års Sabotage. 
God Is Dead fortsätter den tunga disharmoniska ådran, medan tredje spåret Loner är en suverän sugande groovig, enkel men otroligt medryckande låt som man omöjligt kan låta bli att sitta och headbanga till. Dagens motsvarighet till Planet Caravan heter Zeitgeist, och har fått samma klädsamma leslieeffekt på sången för att ge det hela en sjuttiotalskänsla. 
Age Of Reason fortsätter armadan av tunga riff och jag kan bara konstatera att ingen i dagens hårdrocksvärld klarar av att leverera så enkla krossande tunga kvintriff med samma pondus som Tony Iommi. Han får till ett speciellt litet vibrato som ger den där speciella Iommi-klangen. Hans solon likaså. Klassiskt, pentatoniskt, med lite klädsam wahwah-effekt när det behövs. 
Vad som också slår mig är att de har producerat Ozzys sång bättre än på hans soloplattor i det avseendet att han inte sjunger högre i registret än han klarar av live. Han har här istället en djupare klang vilket gör det hela ännu tyngre. Damaged Soul sticker ut en aning med sin bluesiga känsla och annorlunda gitarrsound med sin metalliska strataklang. Trummisen Brad Wilks, som står som gäst på plattan, sköter sig riktigt bra och gör vad han kan för att föra Bill Wards stil vidare. 
Köper man deluxe-versionen av plattan får man tre extra spår, alla tre höjdarlåtar som man definitivt inte bör missa. 
Man kan inte annat än att glädjas åt att Black Sabbath, trots diverse motgångar och tjafs, tog sig i kragen och levererade detta enastående album.
FUZZ 6/13
bronk.jpg

 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG