banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Bill Nelson - Nelson Guitars

Av Michael Dee

 
Bill Nelson är en stilbildare av rang och har ständigt utvecklat sin musik. Hans signatur är ett drömskt gitarrspel parat med dissonans. Rent kompositionsmässigt kan det ibland påminna om Robert Fripps musik men det blir aldrig brötigt eller aggressivt som hos den sistnämnda. Tvärtom så finns det en skön värme i Nelsons musik. 
Bill Nelson är inte bara en av Englands främsta gitarrister. Han är också den i särklass mest produktive på utgivningsfronten. Han ger i snitt ut fyra till sex plattor per år och nu i vinter kommer dessutom två boxar. Den ena, Futurist Manifesto, utgörs av fem cd med Be-Bop Deluxe och de studioplattor han gav ut med bandet på bolaget Harvest under åren 1975-78, plus outgivna spår. Den andra, boxen The Practice of Everyday Life, innehåller åtta cd och är en antologi med över 150 spår som täcker Nelsons 40-åriga karriär.
Det är den senare som ger den bästa överblicken över Nelsons musik och den speglar också de märkliga turerna han tagit inom musikbranschen. Med Be-Bop Deluxe låg han på listorna, körde Rolls Royce och köpte en större herrgård. De senaste 25 åren har han givit ut musik på indie-bolag, främst på de egna bolagen Cocteau Records och Sonoluxe. 
Färska är också två nya plattor på egen label, Signals From Realms Of Light och Model Village. 
– På senare år har jag givit ut mellan fyra och sex album per år, där jag utforskat olika stilar och sätt att göra musik. Jag gjorde en platta för några år sedan som hette The Alchemical Adventures of Sailor Bill som innehöll både instrumentala stycken och låtar med sång och där jag använde orkesterljud som grund till musiken. Jag kände att där fanns mer att utforska. Så jag fick idén att göra en platta med pastoral musik och orkesterljud. Om The Alchemical Adventures of Sailor Bill handlar om kusten vid Yorkshire där jag växte upp så handlar Model Village om inlandet. Jag tänkte mig en mindre stad mellan de två världskrigen, en magisk sådan. En liten värld för sig själv. På Signals From Realms Of Light har jag kombinerat gitarr med electronica och röster. 
Har du ett klart koncept innan du börjar på en ny platta eller skriver du först och låter konceptet växa fram ur musiken? 
– Jag använder båda metoderna. Med Signals From Realms Of Light samlade jag först på mig en hel del musik och idéer där jag så kände att sju av dem hörde ihop. Sedan fortsatte jag kompositionsprocessen. Jag lade på ytterligare pålägg och tog bort andra så att musiken ändrade karaktär. Det händer spännande saker då man jobbar på det sättet. 
Nelson rör sig fritt mellan konst och populärkultur. Han hämtar inspiration i både måleri och science fiction. 
– Det är min bakgrund. Jag har alltid haft bred smak. Jag växte upp med Duane Eddy och studerade sedan på konstskola och det har format mig. Så jag blandar friskt. Den nya termen är ”mash up” tror jag!  Medans mina plattor kan tyckas väldigt olika så finns det ändå något som binder ihop dem, en signatur som gör det är klart att jag står bakom. Så det finns kopplingar mellan Signals From Realms Of Light och Model Village. De är från samma inre källa. 
Nelson var en av pionjärerna då det kom till att blanda gitarr och electronica. 
– Elektronisk musik var något jag började intressera mig för på konstskolan, Stockhausen, John Cage etc. Nå, mot slutet av Be-Bop Deluxe började jag tycka att den klassiska rocksättningen och approachen var begränsad. Så jag började inlemma elektroniska ljud. På Drastic Plastic använde jag en Hagström Swede Patch 2000, den första gitarrsynten som jag körde genom en MiniMoog. Och därefter fortsatte jag mina elektroniska experiment, först i gruppen Red Noise och sedan på mina soloplattor. 
Bill ser en naturlig koppling mellan gitarr och electronica. 
– Den första gitarrmusik jag älskade var Duane Eddy, The Shadows och annan instrumentalmusik. Och det var något smått science fiction-aktigt över de där plattorna. Det var som att ljuden kom från en annan planet. Och som lyssnare undrade man hur de fick fram de där ljuden. 
När Be-Bop Deluxe kom fram betraktades Bill som den nya brittiska gitarrhjälten. En del av bandets fans tyckte det var underligt när bandet gav sig in på electronica. Så även musikbranschen. 
– Ja, när jag turnerade med mitt nästa band Red Noise var det  många som tyckte att jag givit mig in på underligheter och var besvikna att vi inte spelade gammalt Be-Bop Deluxe material. Det var dock helt klart för mig att jag var tvungen att lämna Be-Bop-soundet bakom mig och slå in på något nytt för att kunna fortsätta att utvecklas. 
Därefter kom Bill att få ett alltmer komplicerat förhållande till musikbranschen och de stora bolagen. 
– Så här många år efter tror jag att det var precis vad jag behövde för det ledde till att jag startade mitt eget bolag, Cocteau Records, där jag hade total kontroll över mina plattor. Det finns dock många plus med att ha kontrakt med ett storbolag. Ordentliga budgetar till att spela in och så deras marknadsföringsapparat. Jag skulle i nuläget gärna vilja annonsera mina plattor i valda tidningar men jag har helt enkelt inte råd tyvärr och det är det negativa med att ge ut plattor på egen hand. 
Känner du till tributbandet Re-Bop Deluxe? 
– Jag har hört talas om dem men har varken hört eller sett dem!
Får du erbjudanden om att sätta ihop bandet igen för turneér och plattor? 
– Jag gjorde en kort turné 2004 där jag spelade en hel del Be-Bop låtar och jag har i princip inget emot att göra återbesök i perioden, bara det inte kommer i vägen för det jag gör nu. Sett ur ett historiskt perspektiv så var Be-Bop Deluxe toppen av ett isberg. Jag har givit ut mängder av plattor sedan dess. 
 Bill spelar in sina plattor hemma. 
– Jag har en Mackie DAB Mixing och en HDR 2496 Mutitrack Digital Recorder. Jag har effekter jag köpte på 80-talet och en Yamaha Motif keyboard som ger mig de orkesterljud jag behöver. 
Bill har en rejäl uppsättning gitarrer.
– Jag har bortåt 45 stycken. Jag försöker använda allihop. Jag roterar dem. Jag ställer vanligtvis fram tre stycken. Så använder jag dem i en vecka och plockar sedan fram tre andra. Jag har kvar min Gibson ES 345 STD som jag använde på alla Be-Bop plattor, tre Gretsch, fem Eastwood-gitarrer och så en Gibson Les Paul Custom. Jag fick den sistnämnda av en förmögen fan. Han avled tyvärr och testamenterade den till mig. 
Bill berättar om sina effekter. 
– Jag har en tidig Line 6 Pod som jag programmerar med ljud jag själv skapat. Det finns mer sofistikerade versioner men jag gillar ljudet jag har i min. Jag har även en Digitech Valve Effects unit, en Zoom 9050-S Processor och en Boss Loop Station. När jag gör solokonserter kör jag rakt genom PA:t, men när jag spelar med band använder jag en förstärkare jag designat själv, en Carlsbro Nelsonic 50 W amp med 4 x 12 Cab. Och så fick jag nyligen en Rosewell Bluesmaster 35 Amp, specialbyggd för mig. 
Nelsonica är ett populärt evenemang bland Bills beundrare. 
– Det är en årlig fankonvention. Jag har hållit dem varje år i tio års tid men tog en paus i år. Jag skulle nämligen varit ute på turné i den vevan. Som det blev så bokades turnén om så att jag ger mig ut i februari istället. Nelsonica är en stor apparat, med konsert, filmvisningar, konstutställningar, fråga-svar sessions med mera. Det kommer folk från hela världen. 
Bill har en väldigt lojal fanbas. 
– Ja, och internet har naturligtvis gjort kommunikationen med dem mycket lättare. Det är via internet jag sköter det mesta av försäljningen av mina plattor. Visst, ibland saknar jag det stöd som ett stort bolag innebär men jag har i alla fall friheten att skapa den musik jag vill.
FUZZ 1/12

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner
    KATEGORIER
    Missa inte nyhets- brevet eller fuzz.se i de sociala medierna!
    Fuzz på InstagramFuzz på Facebook


    SÖK ARTIKEL / ARTIST / PRODUKT
    Sök
    bannerbanner