Biffy Clyro - Skottar på frammarsch

Skottarna i tremannabandet Biffy Clyro hör till de där artisterna som inte riktigt nått ända fram i Sverige, men som har ett mycket stort namn i andra delar av världen. Kanske kan de ändra på den saken när de nu släpper sitt sjätte album, betitlad Opposites.

Biffy Clyro spelar en musik som skulle kunna betraktas som musikgenrernas ”umami”, alltså en smak som förvisso skiljer sig från sött, salt, surt och bittert men kan vara en smula svår att definiera. Man kan inte förneka en tydlig rockvinkel, men utan att vara övertydligt aggressiv, Man kan heller inte bortse från en poptouch, dock utan att präglas för mycket av randigt, samtidigt som man hör folkmusikaliska säckpipor utan att det blir för rutigt. Här finns underfundiga och tilltalande harmonier och vackra melodier i en artistiskt välkokt brygd framfört i ett märkbart samspelt uttryck, men så är rytmsektionen, bestående av James på bas och Ben, på trummor också tvillingbröder med efternamnet Johnston. Nu ger man alltså ut ett dubbelalbum med tjugo låtar och man måste ju fråga sig varför?

– Opposites lanseras i tre versioner och består både av ett enkelt album med fjorton låtar, samt två album, betitlade The Sand at the Core of Our Bones och The Land at the End of Our Toes med tio låtar på vardera och även en dubbel-vinyl. För första gången kände vi att vi hade låtarna – fyrtiofem stycken! Vi tyckte att det i alla fall inte kunde bli mindre än tjugo låtar, säger gitarristen och sångaren Simon Neill. Det är alltid lättare att spela in några låtar till och det tog totalt fem månader. Det är helt enkelt mer ekonomiskt när trummorna är redan är uppriggade och ljudet fungerar, tillägger James Johnston.

Blir man inte närapå snöblind när man hållit på så länge med en inspelning av en sådan omfattning?

– Någon månad innan det hela var klart hade vi en del lösa trådar, men vi vet ganska väl vad vi vill uppnå och då får man bli metodisk. Innan vi går in i studion brukar vi alltid repa ihop oss ordentligt i ett hus som vi förfogar över hemma i Skottland. Det är ingen som hör oss eller blandar sig i där och där skapar vi visionen av vad vi vill att låtarna skall göra. 

Producent denna gång var liksom flera gånger tidigare Garth Richardson, som även under sin karriär producerat Rage Against The Machines debutalbum, Red Hot Chili Peppers och mycket annat. 

– Det här är den tredje plattan vi gör med honom, så allt blir enklare, tillägger James. 

Vad skiljer de två albumen åt?

– Den första The Sand at the Core of Our Bones är textmässigt retrospektiv och handlar om hur livet har tagit en till dit man är idag, säger Simon. Den andra, The Land at the End of Our Toes, handlar mer om framtiden och är positivare i sin ton om hur man kan göra saker bättre. Musikaliskt är det dock inte någon jättestor skillnad.

Biffy Clyro har en förmåga att träffa en hel del olika musikaliska hjärtan med sin ganska breda musik och har öppnat för band som Bon Jovi, Metallica och Foo Fighters, trots ett anslag som egentligen domineras av powerpop. Hur får man ihop det där?

­ Vi gillar tyngre musik, helt klart, men vi älskar ju pop, fortsätter Simon. När vi startade ville vi nog allra helst vara Guns N´Roses, säger James. Men så kom vi på att vi var från Skottland och bara tre personer i bandet så det gick ju inte. Men sedan kom Nirvana och då ville vi bli som dem istället. Med Nirvana fattade vi det som punkarna fattade i slutet av 70-talet. Det handlar inte om att vara bäst på sitt instrument utan det handlar om att komma samman med andra och göra något där resultatet kan bli bra ändå. Så snart vi kunde två ackord började vi göra låtar. Så länge vi träffade takten samtidigt var det ok på något sätt, men vi försökte aldrig vara något annat band utan formades helt utifrån våra musikaliska preferenser och stoppade in lite allt möjligt. Det här var ju 90-talet och då var musikscenen för första gången ganska bred och inte så genrebunden.

Hur ni tog er an era instrument under er uppväxt. Hur började det?

– Min första gitarr var en Squier Stratocaster och den första förstärkaren en Peavey Bandit, berättar Simon. De första låtarna vi tog ut var från Nirvana och oftast de konstiga b-sidorna. Jag övade aldrig så mycket men vi repade alltid tillsammans vilket jag tror gjorde oss tighta som band. Mitt första instrument var faktiskt fiol, som jag spelade under sex år i innan jag tog upp gitarren, så lillfingret var i alla fall med redan från början. 

Ni använder er ganska mycket av instrument från Fender, i alla fall live. Kör ni samma på instrument i studion?

– Ja, jag tycker att Fender Stratocaster är en fin relik och gillar dess dynamik, som jag inte hittar i en Les Paul, eller för den delen heller i en Telecaster, menar Simon. Live spelar jag bara på strator. I studion och på den här plattan använde jag också Les Paul och Paul Reed Smith och en vacker 40-årig Gibson 335 som Garth (Richardson) har. Jag spelar oftast på fem förstärkare samtidigt när jag lägger huvudspåret och sedan använder jag de individuella förstärkarna var för sig för färgningar och tyngd. Vi lägger mycket tid på att få rätt ljud och det kräver mycket arbete. I studion använde jag en Marshall 1959 och en Sovtek och olika äldre förstärkare som vi lånade av Garths pappa Jack, som producerat plattor med både Alice Cooper och Peter Frampton. På turné kör jag på jag min favorit, Fender Deville, Marshall 1959, Hayden och Diezel. Jag gillar att ha dem alla på samtidigt i olika kombinationer men Fender Deville är den som alltid är på. Som effekt använder jag bara två distpedaler, en Boss MT-2 och en Boss DS-1.

– Min första bas var en Fender Precision från 80-talet, med en enorm hals för mina då ganska korta fingrar, skrattar James. Live använder jag Fender Precision och Jazzbasar. I studion hade jag denna gång i huvudsak en G&L-bas och som förstärkare prövade jag en gammal Vox med en egen karaktär och som lät fantastiskt. Vi fick också till en fantastiskt sustain med en jazzbas från 60-talet ihop med en Ampeg Flip Top. Den enda effekt jag använder är en MXR Bass Octave.

Ni verkar ha en ganska spartansk inställning till utrustning, men på plattan finns å andra sidan många andra musikaliska inslag som stråkar, brass och säckpipor. Är det programmerat eller har ni haft förmånen att arbeta med riktiga musiker och orkestrar? 

– Vi vill inte att musiken skall bäras för mycket av effekter utan att låtarna egentligen skall kunna framföras på akustisk gitarr, säger Simon. Vi har haft turen att kunna använda riktiga musiker, vilket har varit viktigt för oss och gör ju en skillnad i ljudbilden i jämförelse med att arbeta med MIDI. De blir dock inte hållbart att ta med dem på turné, utan där förlitar vi oss på inspelade bakgrunder.

FUZZ 1/13