Skandinaviens ledande gitarrportal

BENGAN BLOMGREN

Blomgren är en gitarrist som nämns med allra största respekt i musikerkretsar. För några år sedan när han tillsammans med Tottas Bluesband kompade Ron Wood under en sverigeturné blev Rolling Stonesmedlemmen såpass imponerad att han föreslog Bengan ett vidare samarbete där också Keith Richard skulle ingå. Även om dessa planer ännu ej förverkligats så är det på den nivån snacket går.
 - Den dagen jag tar en sångton har Totta lovat att han ska lägga av som sångare, säger Bengan Blomgren och skrattar.
Nu är det väl knappast någon som förväntar sig att denne legendariske göteborgsgitarrist ska ställa sig framför sångmiken, även om det är många som skulle välkomna ett soloalbum. Själv påstår han sig till och med ha svårt för att ens säga något i sångmiken under en soundcheck. Nej, det är som sideman, lite grann i bakgrunden, som han trivs bäst. Hans röst är gitarren - av många kännare ansedd som världsklass.
Vid intervjutillfället har Bengan Blomgren precis avslutat en liten turné med Totta Näslund och the Refreshments (där den forne Rockpilemedlemmen och numera gävlebon Billy Bremner ingår).
Han har på sistone också spelat med Mats Ronander för övrigt på gång med en platta där Bengan förväntas medverka.
Dagarna innan jul gjorde Bengan en spelning med Peps band och delade då tillfälligt gitarrsysslan med polaren Fjellis.
Sådär kan en månad se ut för en av Sveriges mest eftertraktade gitarrister. Åven om han själv inte vet hur 1998 kommer att gestalta sig så lär han inte lida brist på jobb. Bengan Blomgren är en gitarrist som nämns med allra största respekt i musikerkretsar. För några år sedan när han tillsammans med Tottas Bluesband kompade Ron Wood under en sverigeturné blev Rolling Stonesmedlemmen såpass imponerad att han föreslog Bengan ett vidare samarbete där också Keith Richard skulle ingå. Åven om dessa planer ännu ej förverkligats så är det på den nivån snacket går.
- ”Sveriges bäst bluesgitarrist har det sagts om mig”, säger Bengan Jag har aldrig sett mig själv som bluesgitarrist, det är andra som satt den stämpeln. Och det är ju faktiskt rätt kul när Fjellis säger ”Bengan är ingen bluesgitarrist, han är en countrykille”. Det ligger faktiskt mycket i det.

Som så många andra i sin generation, Peps till exempel, kom Bengan i kontakt med den svarta bluesen genom radioprogrammet I blueskvarter som sändes första gången i början av 60-talet.
- Det var ju först då man förstod att det där var något kanonfräckt.
Innan dess var det Shadows och Spotnicks som gällde. Det var dom första hjältarna.
Bengan hade då fått sin första gitarr av min moster, en Levin och försökte härma så gott det gick. Några grundkurser i blues fanns ju inte precis, på den tiden.
- Vad som hjälpte mig mycket var att jag tidigt, precis när jag fått min första elgitarr - 62, kom i kontakt med duktiga musiker som då spelade i dansband. Man fick lite tips på teknikövningar och då kom ju skalorna automatiskt. Och från Shadows och Spotnicks lärde man sig melodier och tränade upp det.
Ditt spel är fortfarande melodiskt.
- Det kommer nog därifrån, strävan efter att hitta en grundmelodi även om det är ett solo och samtidigt också hitta en snygg ton.
Vilken var din första elgitarr?
- En illröd Höfner. Tre mikar med en svajarm som såg ut som ett badrumshandtag.
Och den pluggade du in i radiogrammofonen?
- Ja, fast det var bara en radio. Högtalaren plockade jag ur och sågade till radion så att den liknade en topp. Jag kommer ihåg att vi tog alla högtalare vi kunde komma över och satte allihop i en enda låda (skratt). Sedan delade alla på den. Det var allt från femtontummare till vanliga radiohögtalare. Den lådan var helt omöjlig att rubba och stod där den stod i ett hörn i vår replokal.
Bengans första band hette Fanes som så småningom bytte namn till Maybee. På den tiden runt -64, -65 spelade alla band covers. Maybee plockade låtar från Kinks och framförallt Pretty Things.
I Maybee ingick den idag välkände jazzbasisten Kjell Jansson och snart anslöt sig en av Göteborgs riktigt stora musiker och Bengans musikaliska följeslagare framföra alla andra; Bernt Andersson.
Bernt kom med på piano och det dröjde inte så länge innan man åter bytte namn, denna gång till Gin House och då blev det blues för hela slanten. Bernt Andersson skötte förutom pianospelet även sångsysslan och skaffade sig snart en hammondorgel och leslie, vilket enligt Bengan innebar ett enormt lyft för gruppens sound. I samma veva kom trummisen Gunnar Petterson med. Gin House var för sin tid ett mycket kompetent band, av många ansedda som det bästa svenska bluesbandet.
Vad hade du för grejor när du lirade med Gin House?
- Det var Les Paul och Marshall, även Vox AC30. Innan dess var det Gretsch och Fenderförstärkare som gällde.
Ni gjorde aldrig någon platta.
- Nej, det blev aldrig någon skiva. Vi gjorde en studioinspelning på fem låtar men det blev aldrig något av det.
Göteborg hade på 60-talet en enormt aktiv livescen. I princip alla engelska band kom över och spelade. Fanns det några band som du speciellt fastnade för?
- Hendrix spelade ju här minst en gång i halvåret och det försökte man ju alltid kolla. Första gången, innan cirkusen omkring honom drog igång, var ju makabert bra. Men han kunde också andra gånger vara oinspirerad och ojämn. Jag var nog mera Creamfreak. Varför vet jag inte riktigt, kanske mest för att Jack Bruce och Ginger Baker inte stod i bakgrunden, vilket bidrog till att det blev en annan musik. Dom gjorde något helt nytt med bluesen och deras versioner av till exempel Spoonful och Rollin- and Tumblin- tycker jag är milstolpar. Just det här med att ta en traditionell blueslåt och göra något personligt med den.
Det finns en trend idag ibland många bluesband att det ska låta exakt som originalen med allt vad det innebär.
- Det har jag aldrig förstått och det är inte lätt att göra, inte ens dom här stora bluesstjärnorna själva lät i slutet av sina liv som dom gjorde på 50- och 60-talet. Själv har jag mycket svårt att inordna mig i det där. Tekniskt sett skulle jag kunna göra det, men det är som att hänga upp en gammal tavla och visa den en gång till. För min del känns det passerat, men jag respekterar folk som gör det, speciellt sådana musiker som Fjellis (Se FUZZ-intervju nr 3/97, förf anm). Han går in i prylen helt och hållet - det blir hela hans själ.
- Men originalen kommer man aldrig ifrån, dom blir man lika glad av än idag. Femtiotalsinspelningarna står sig fruktansvärt bra, soundmässigt och musikalsikt, men det finns ingen anledning att försöka upprepa det en gång till. Det är bättre att göra som Cream, slå sönder låten och göra något helt annat eller skriva egna låtar.
Daniel Lanois är en musiker som försöker göra något nytt med rootsmusiken som utgångspunkt. Vad gillar du det?
- Han gör bra och intressanta plattor. Man kan inte komma ifrån honom. Det är oftast ganska fräckt, experimentellt och vågat. Emmylou Harris platta som många tycker ligger långt ifrån henne tycker jag är mycket bra… väldigt vackert. För att inte snacka om hur snyggt han plockade fram Bob Dylans sång på Oh, Mercy. Det är ju inte klokt vilken bra sång det är på den plattan.
Är det något som du också skulle vilja göra, experimentera mer med till exempel rootsmusiken i botten.
- Absolut! Det gäller bara att hitta folk som är på samma våglängd. Vi hade den idén redan med Tottas Bluesband; att inte bara spela dom mest kända blueslåtarna utan dra det åt ett mer personligt håll. Att inte bara kopiera, för det tycker jag är urtrist!
Förutom din bluesådra finns ett starkt lyriskt inslag och faktiskt något som man skulle kunna spåra som svenskt vemod.
- Det går ju inte att komma ifrån - vemodet och det melodiska det finns ju där.
Kan du beskriva din stil?
- Viktigast är att det är en bra låt, bra sång. Sedan gäller det att lägga ett komp, ett solo eller en kombination av båda - vilket jag tycker är roligast att göra - och hålla det enkelt. Färga låten och få till en ”komposition” av det man spelar.
Hur tänker du när du spelar. I skalor eller melodier?
-Det är väl mera att hitta ett uttryck i helheten, som tillför låten någonting. Det ska säga någonting samtidigt som det måste finnas något mänskligt över det, fult som vackert. Och där är ju också soundet viktigt eftersom det är min röst.
- Många gitarrister använder gitarren som ett självändamål, och det blir oftast bara schabloner av det och så fruktansvärt träligt.
Det hamnar utanför musiken menar du?
- Det talar inte till publiken, säger ingenting, påverkar inte folk. Dom blir varken arga, glada eller någonting.

Ett kort tag efter Gin House hade Bengan, tillsammans med basisten Kjell Jansson och Christer Åhman som då spelade trummor och sjöng, en powertrio vid namn Sacrifice. När sedan Kjell Jansson gick över till jazzen hamnade Bengan tillsammans med Bernt Andersson i Nynningen som då bildats av Bertil Goldberg, Tomas Forsell och Christer Åhman. Musikrörelsen hade tagit form och den politiska rocken etablerade sig som ett starkt och vitalt alternativ till den då ganska så urvattnade svenska ”kommersiella” musikscenen. Nynningen var ett av dom ledande banden i musikrörelsen och tillsammans med Kenny Håkanssons band Kebnekajse och Samla Mammas Manna musikaliskt sett dom mest hörvärda.
Många musiker som deltog i proggrörelsen vill idag inte förknippas med den. Dock inte Bengan.
- Det kändes helt rätt att gå vidare med låtar på svenska. Nynningen var en bra blandning av musiker som kunde spela och folk som var kreativa och hade bra idéer.
- Majakovskijplattan (rysk revolutionspoet vars översatta och tonsatta dikter utgjorde Nynningens andra LP För full hals 1973, förf anm) kändes fruktansvärt bra att göra och jag ändrade ju inte mitt gitarrspel det sattes bara i ett annat sammanhang.
- Efter dom politiska svallvågorna från -68 kändes det naturligt att göra det där. Man kunde ju inte undgå det om man inte var totalt omedveten och opåverkad.
- Runt Tältprojektet tröttnade jag helt på musikteatersvängen och det kändes verkligen som en befrielse att bilda Tottas Bluesband (1977, förutom Totta och Bengan, Nikke Ström på bas, Bernt Andersson på keyboards, munspel och Gunnar Petterson trummor, förf anm) och bara lira blues igen.
Nynningen gjorde en kort reunion i höstas.
- Det var en nybildad förening här i Göteborg som absolut ville ha med oss på en spelning. Vi lyckades faktiskt få liv i dom här gamla låtarna, det var rätt roligt och lät bra. Men egentligen avskyr jag nostalgi.
Gillar du några band från den tiden?
- Nationalteatern - som i och för sig sysslade mest med teater - lyckades på sitt sätt få till det verkligen bra, främst genom att Melander (Anders, som på senare tid skrivit monsterhiten Burnin- med Cue) och Dageby (Ulf) fanns med. Det är ju charmigt än i dag och en musik som fortfarande hittar ny publik.
- Kebnekajse var ett annat band som ibland kunde få till det. Det var ju mycket flum och förtielva musiker på scen, men det fanns ett naturligt sväng där. Kenny (Håkansson) har alltid haft egna idéer och ett eget sound
Jag tycker det finns en del paralleller mellan dig och Kenny. Det melodiska, vemodet, tonen.
- Det är fler som säger det. Jag kommer ihåg en spelning vi gjorde tillsammans på Hagahuset (allaktivitetshus i början av 70-talet i Göteborg, förf anm) med det band som senare blev Kebnekajse. Dom spelade högt som fan, hade marshallstaplar och massvis med pedaler, mycket kaxig stockholmsattityd. Man tänkte: ”Shit, det där är fräckt!”. Kenny är en sådan musiker som man alltid känner igen, vilket konstigt sound eller vilken genre det än är.
- Har man det personliga uttrycket spelar det ingen roll vilket sammanhang man hamnar i. Därför kan stämpeln jag fått som ”bluesgitarrist” ligga mig i fatet många gånger. Jag tror att jag har hamnat utanför vissa sammanhang där man kanske skulle kunnat tillföra en del.
Du lär ha förekommit i diskussionerna kring ett band bestående av Ron Wood och Keith Richards i Rolling Stones. Stämmer dom ryktena?
- Nja, det vet jag inte precis. Gamla Tottas Bluesband gjorde en turné med Ron Wood i början av 90-talet och då snackades det en del om det. Ron är mycket spontan, en äkta spelman och totalt ”dedicated” till vad han håller på med. Många uppfattar ju Keith och Ron som supskallar som inte har koll på nånting. Men dom har järnetkoll. Varje gig vi gjorde skulle han ha på kassett och efteråt skulle man samlas i hans rum och då skulle det lyssnas och analyseras, och han kom ihåg ton för ton. Därifrån kom det här ”att jag, du och Keith borde göra någonting ihop”. Men vi har inte haft någon direkt kontakt sedan dess?
Tottas Bluesband turnerade i Staterna flera gånger. Hur var det?
- Det är klart att det var lärorikt. Vi gjorde bland annat en turné på östkusten - 50 gig på 60 dagar- en riktig slavturné. Fyra, fem set varje kväll och som musiker där är man oftast inte värd många cent i klubbägarnas ögon. ”Här ska det vara musik. Jag skiter i om det är ABBA eller Stevie Ray Vaughan. Ni ska spela och spelar ni inte tillräckligt blir ni skyldiga oss pengar”. Så det var ju vissa gig där man spelat i tre timmar och det visade sig att man skulle spela ytterligare en timma. Men så funkar det för dom flesta band i Staterna - klubbscenen där är inte att leka med. Det är mer en fråga om bruksmusik ungefär som vår dansbandsmusik.
Finns det några skivinspelningar som du är speciellt nöjd med?
- Oftast är väl man aldrig riktigt nöjd med någon inspelning. Vissa grejor med Tottas Bluesband tycker jag håller. Till exempel liveplattan och Combination Boogie. En del med Dageby är också bra, Känsliga Soldater, den var rolig att göra. Men i sådana sammanhang är det ju viktigast att han själv är nöjd med låten, inte att gitarrsolot är bra.
- Jag har nyligen spelat in med (Ola) Bjurman Band och satt en del grunder som vi tyckte blev bra där jag sedan skulle gå in och göra pålägg. Men sådant är skitsvårt. Jag låter hellre någon annan göra det.
Har man gjort en bra tagning så är ju allt i princip sagt.
- Och det hörs med en gång. Jag kan nästan direkt säga att ”den här gitarren är pålagd efteråt”. Soundet, sättet att spela. Det blir för arrangerat.
Hur tänker du, vad är det du ”spelar på”?
- Det är på sången. Jag gillar när det är lite skissartat, när man får söka sig fram, att det finns en osäkerhet. Jag har väldigt svårt för det här superarrangerade, det blir skittråkigt, det svänger inte en sekund, man nästan hör att allting bara står stilla. Både soundet och musiken blir bättre när man få söka sig fram.
Har du ditt sound intakt när du spelar in. Eller lägger du på effekterna i efterhand?
- Det funkar inte att göra det efteråt. Det spelar ingen roll om det brusar eller brötar. Självklart skall man ha sitt sound, det hör ju ihop med tonerna. Soundet är ens röst. Det är likadant om du tar tio saxofonister och ber dom blåsa ett C - alla kommer att låta olika. Gitarren, förstärkaren och effektpedalerna hör ihop. Ljudet sitter inte enbart i fingrarna.
Mikar du förstärkaren på något speciellt sätt i studion?
- Jag överlåter det där med varm hand till den som spelar in och förutsätter att han kan sitt jobb. Jag kommer ihåg förr i tiden då alla skulle lägga sig i allting, till exempel hur en golvpuka lät. Det kunde ju pågå ljuddebatter i tre dagar innan man ens börjat spela in. Det är jag väldigt glad att få slippa.
- Det centrala när man går in i studion är att få fram en go- känsla, att man trivs i gruppen. Man ska se till att ha en god kontakt musikerna emellan och helst undvika hörlurar så gott det går. Så att man kan spela på ett naturligt sätt. Då blir också det musikaliska resultatet bäst. Båstekniken hoppas jag innerligt är ett passerat stadium.
Du har alltid haft ett bra gitarrljud. Hur har du kommit fram till det?
- För mig är som sagt gitarren, pedaler och förstärkare en grej. Det lilla jag har funkat bra; en gammal MXR + och ett Boss digitaldelay. Helst skulle jag vilja ha ett tapedelay och jag har ett gammalt Echoplex stående men det är som att ha en gammal bil, det ska smörjas, bytas och servas. Mest praktiskt är att ha en liten pedal som man bara kan lägga ner i gitarrfodralet.
- Den viktigaste komponenten i mitt ljud är MXR-pedalen. Många tycker den är helt omöjlig men jag har inte hittat någon annan pedal som låter bättre. Den tar inte över ljudet som en del pedaler gör utan du kan själv påverka hur ljudet blir.
- Sedan jobbar jag mycket med tonkontrollen på gitarren. Men det första man måste göra på Fendergitarrer är ju att koppla om dom så man får en och samma tonkontroll till alla mikar. Fender har börjat göra det själva på sina nya modeller.
- Jag använder nästan tonkontrollen mera än volymen. Att ha en bra tonkontroll är nästan det viktigaste på gitarren.
Det finns å andra sidan en ganska utbredd uppfattning bland rockgitarrister att man kan ta bort den helt.
- Finns det inte en bra fungerande tonkontroll då är jag helt ”lost”. Ihop med MXR-pedalen och en Fender Twinförstärkare, som jag kör på, är man tvungen att använda tonkontrollen, för att helt enkelt hålla igen, å andra sidan går det att få en stratta att låta som vilken fet Les Paul som helst i en Twin. Förutsatt att man har rätt värde på sina kondingar. Man kan också få fram ett jazzburksound, helst med MXR-pedalen inkopplad men med volymen neddragen på gitarren.
- En bra grundton är viktig och den får jag med en bra gitarr med ganska tjock hals och bra mikar. Jag tror jag har provat allt som finns. Jag menar, en gitarr kan du ju skruva isär och sätta ihop hur fan som helst. Jag har säkert tio kompletta plektrumskydd med olika mikar. Gamla Fender, nya… Van Zandt. För tillfället gillar jag Fenders Custom 50, det är väl dom sitter på Relicgitarrerna. Dom låter underbart, har lite mer dist, men ändå kärna. Vad gäller Tele prövar jag fortfarande olika varianter. Det är en japantele 54 reissue jag har: jävligt välbyggd, väldigt go- hals. Den har jag bytt mikar på och har en gammal DiMarzio i stalläget som låter lite som en P-90. Det är en gammal modell, tror den heter Pre B one. Jag har en stratta med P-90 och till och med en lap steel med en sådan på. Det blir ju inte Fenderljud med P-90 utan mer som en Les Paul Junior. Ljudet från en P-90 tycker jag är kanon.
Vad är det för strattor du har?
- Det är blandat. Jag gillar lönnhalsarna (one piece, förf anm) på japanstrattorna för dom är lite kraftigare. Jag spelar aldrig på rosewoodbrädor.
Är det attacken i lönnhalsar du föredrar ?
- Jag vet inte vad det är. Jag har haft gamla strattor med rosewoodbrädor, 62, 63:or, dom är sköna att spela på men det är något som saknas i tonen.
Har du testat Relicgitarrerna?
- Lite grann. Halsen på stratan kändes lite för smal för min smak, smal och tjock. Däremot var telen bredare och kraftigare. Telen kändes sanslöst rätt med en sustain utan like, utan ens att vara inkopplad. Men samtidigt… jag kan ju ta en av mina gitarrer och gå loss med stämjärnet och sedan sätta den i dragkulan på bilen och dra den några varv kring kvarteret så har jag en (skratt). Men det är snyggt gjort, det kan man inte komma ifrån. Men betala 20 000 extra för det? Jag vet inte om det är värt det.
Har du några vintagegitarrer?
- Jag hade en Les Paul från 60-talet som jag bytte bort för ett tag sedan mot en Martin. För mig är en gitarr en bruksvara, men hade jag sparat alla gamla gitarrer hade jag haft några riktigt fina. Det där med vintage har ju kommit på senare år.
- Jag trivs med mina fendergitarrer, man kan som sagt sätta ihop dom som man vill, med gamla mikar, nya halsar och så vidare. Och det är så mina gitarrer ser ut. Man kan köpa en japanfender och bara byta mikar, för dom går bort direkt, och sätta på ett set Texas Specials så har man en skitbra gitarr.
Strängar du tjockt?
- Inte speciellt, jag kör på Fender Super 250 nickelsträngar, mycket bra strängar, dom bästa jag har provat.
Förstärkare? Du nämnde Twin…
- Fender har en som jag tycker är världens bästa förstärkare - Pro Junior. I alla fall till sin storlek.
Femtonwattaren?
- Femton watt, en ton- och en volymkontroll. Den låter löjligt bra.
Det låter lite med femton watt. Den klarar du dig knappast med?
- På mindre ställen och i studion är den perfekt. Det låter helt rätt. På större ställen har jag ibland slavat in den i min Twin och fått ut det ljudet fast mycket större. Löjligt bra.
- Jag är egentligen Twinfreak. Har alltid kört på dom med undantag för kortare sejourer med Marshall och Vox. Jag har en gammal 60-tals Black face med två Celestiontolvor i. Den har en fruktansvärt bra ton, den är så krispig att folk svimmar när dom spelar på den. Jimmy Vaughan lånade den på ett gig i Strömstad och blev helt chockad. Likaså Duke Robillard som hade den på ett T-Birdsgig i Lysekil för några år sedan.
Har du modifierat den?
- Inget speciellt. Jag har pillat på den en hel del för när jag fick tag i den var den helt sönderbränd. Alla kablar fick jag byta.
Du gjorde det själv?
- Jag gav mig fan på att jag skulle klara det själv och det funkade. Den har aldrig krånglat eller gått sönder. Har haft den i tjugo år.
- Jag kör även på en Blues DeVille tvåtolva som jag tycker låter lite som en blandning av Marshall och Fender. Den kroknar ihop på ett ganska fräckt sätt och har en fet ton precis som en riktigt gammal Bluesbreakerscombo. Bra botten och krakelerar vid rätt nivå. Det gör ju aldrig en Twin, den är klockren hur högt man än spelar så där är MXR-pedalen nödvändig.
- Twinförstärkaren har ett headroom jag uppskattar, när man tar i till exempel på E-6:an är det fortfarande klart ljud medan en Super Reverb med sina tiotummare saggar ihop totalt. Det blir bara gröt. Super Reverb är bra i studion men knappast live.
- Jag föredrar en ren ton i botten. Vissa förstärkare har en färgad ton redan i det rena ljudet vilket gör att en stratta inte låter stratta längre. Som till exempel en Vox AC30, på sitt sätt en underbar liten förstärkare; en trimmad bra Top Boost är en jävligt fräck förstärkare. Men den har en underlig grundton, medan en Twin har ett stort fett ljud med mycket klang i.
- Fenders nya Hot Rod Deluxe har jag kört mycket på sistone. Otroligt bra drag för att bara vara en tolvtummare på 40 watt. Bra botten och en skitbra drivekanal. Den är dessutom liten och behändig.
Hur ser du på tonbildning, bortsett från effekter, förstärkare och gitarr?
- För min del är det först och främst en fråga om vilka toner man väljer att spela och vibratot. Jag är mer för det sparsmakade och har svårt för när det blir ”räserbajs” på gitarren. Det säger ingenting och tonen försvinner i ett rabbel av sound.
Du har vad jag förstår aldrig övat speciellt mycket?
- Det kanske man borde gjort (skratt). Nej, jag har aldrig förstått varför man ska öva. Jag spelar ju ändå så mycket, men jag övar ju på så sätt att när någon slänger till mig en kassett med låtar vi ska köra.
…men sparar krutet till gigen?
- Känslan man tillsammans förmedlar ifrån scen är det jag utgår ifrån. Det är egentligen viktigare än både sound och vilka toner man spelar. Den social biten, eller vad man ska kalla den för, är oerhört viktig. Att bara posera eller reproducera låtar från en skiva från kväll till kväll är mentalt mördande. Många artister vill i och för sig ha ”safe musicians” för att känna en trygghet och inte musiker som plötsligt börjar waila eller ändra på låten. Visst ska man ha respekt för låten och sången, men jag förutsätter att man är där för att tillföra någonting och inte bara reproducera.
Soloplattan. År det inte dags nu? I år när du fyller femtio alternativt om två år vid sekelskiftet?
- Skulle var det då. Jag har väl fått en del förfrågningar genom åren och har haft en del idéer, men det stupar alltid på att jag inte sjunger. Och jag tycker väl när allt kommer omkring att jag inte har mer att säga än det jag gör när jag står och spelar i mina vanliga sammanhang.






BenganBlomgren2_382pix.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG