banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Beady Eye - Gem Archer

Av Michael Dee

– Det är en trippad platta och vi älskar den!, säger Gem Archer glatt när FUZZ ringer upp honom för att prata om Beady Eyes nya album BE. Beady Eye, bandet som uppstod ur askan efter att Oasis splittrats hösten 2009. 
Oasis splittrades efter att gitarristen Noel Gallagher, som var bandets ledare och låtskrivare, fått nog av slitningarna med brodern Liam och meddelade att han ville satsa på en solokarriär. 
Det hade skett flera ombildningar i Oasis sedan starten i Manchester 1991. Gem Archer kom med i bandet 2000 och hade då ett förflutet i Heavy Stereo. Basen trakterades av Andy Bell som ingått som gitarrist i Ride och Hurricane #1 och trummis var Chris Sharrock. När Noel så stack tog det enligt brodern Liam “fyra öl innan vi beslöt oss att fortsätta spela”. Under namnet Beady Eye. 
Debutalbumet Different Gear, Still Speeding släpptes 2010. Oasis fans blev inte besvikna och man lockade också till sig nya beundrare. Plattan kändes dock inte som ett djärvt steg ut i någonting nytt. I grunden låg influenserna från The Beatles Rubber Soul och Revolver men där fanns nya glimtar i gitarrspelet. Andy Bell hade gått över till sitt huvudinstrument gitarr och han och Gem Archer kompletterade varandra på ett elegant sätt. 
På den nya skivan har de tagit ut svängarna. Visst, kvar finns Beatles-influenserna och arvet från Oasis, men det låter mer psykedeliskt. Här och var svävar musiken ut i ambient spacerock och man har använt sig av allt från diktafoner och röstfunktionen på iPhones till celeste och Roland Phrase Sampler. 
Jag frågar Gem om det verkligen var så pass självklart att de skulle fortsätta efter att Noel stack. 
– Totalt. Vi var skakade in i märgen när Oasis gick i graven men det kändes också oundvikligt. Det hängde i luften. Vibbarna var extremt dåliga på den sista turnén. Jag tror inte någon av oss skulle kunna lägga av med musiken. Vi är dessutom bra kompisar och åker till och med på semester tillsammans. Den sortens sammanhållning ger mycket i ett band. 
Noel skrev alla låtar i Oasis. Blev det frustrerande?
– Jag var helt cool med det för Oasis var ett av mina favoritband. Att spela i bandet där det ständigt kom nya låtar på löpande band var fantastiskt. Dessutom blev jag alltid tillfrågad om jag hade låtar och demos. Men Noel var den främste låtskrivaren. Inte för att han satte upp regler utan på grund av alla kanonlåtar han skrivit. Det var bara att titta på setlistan. Klassiker allihop. 
Var det befriande för dig när Beady Eye startade? 
– Ja, och en del skulle kanske tyckt det var skrämmande, men vi är tre som skriver låtar, vilket innebär mindre press. Vi växlar mellan våra låtar när vi strålar samman, så det känns lättare. 
Debutplattan lät bra men kändes tämligen konventionell.
– En debutplatta är en debutplatta och det kände jag redan när vi gjorde den. Jag var medveten om att vi inte blåste på, utan höll oss inför vissa ramar. Vi satte ihop den som vårt första liveset. Vad gäller den nya så skrevs 90 % av låtarna under de senaste arton månaderna. Det gav oss tid att andas och få någon sorts perspektiv på vår musik. När vi gjorde den första plattan hade Oasis precis splittrats och om vi hade tagit för lång tid på oss hade vi nog börjat få prestationsångest och kalla fötter. När jag lyssnar på den idag låter den som ett snapshot. Den låter lite spänd, lite intensiv och Liam sjunger högre och mycket mer aggressivt. På den nya låter han mer eftertänksam och texterna är öppnare och fundersamma och reflekterande
Gem säger att den nya skivan känns mer som Beady Eyes riktiga start. Att den blev så lyckad beror enligt Gem mycket på att man valde Dave Sitek, som tidigare jobbat med TV on the Radio och Yeah Yeah Yeahs, som producent. 
– Dave är en fantastisk producent. De bästa inspelningarna jag någonsin varit med om. En riktig producent. Totalt dedikerad och tänker visuellt. Inte en av de där som stirrar på sin laptop hela tiden. När vi kom en morgon hade varit där i timtal och gjort en liten film om en av låtarna vi precis spelat in. Han lever sig in totalt i musiken och är väldigt kosmisk! Trippad! 
Bandet hade tjugoen låtar när de kontaktade Sitek. 
– Vi skickade honom fem låtar först, för vi visste inte om det var hans grej. Men han älskade dem och frågade om vi hade mer så vi skickade rubbet. ”Låtarna är starka men vi skall böja och sträcka ut dem om det behövs”, menade Dave. Vi träffade honom inte förrän vi strålade samman i studion. Det var en del av planen. För vi ville inte ha några förutfattade meningar. 
Gem berättar att både Oasis och Beady Eye på första plattan jobbat inom tämligen konventionella ramar. 
– Idén var att sträcka ut, släppa tyglarna. Vi samlade på oss grejer från lite varstans. Det är många andra som använder liknande saker men det var första gången för oss. Vi använde röstfunktionen på en iPhone, en diktafon och bakgrundspåret på en låt kom till exempel från en demo vi gjort på en åttakanals kassettbandare.
Sitek kom även med sina egna överraskningar. 
– Han plockade fram en Roland Phrase Sampler. Jag hade aldrig hört talas om dem men de lanserades på 80-talet. Den ledde tankarna till en theremin där man rör med handen för att skapa melodin, men med den här kunde man spela in hela fraser eller konversationer. Det ljudet hängde sedan i luften och kontrollerades genom att man rörde handen i luften. Det var som någonting ur Star Trek! 
Gem nämner också en celeste som Sitek hyrde in. 
– Vi använde den på merparten av låtarna. Antingen vi så spelade in den rakt av, baklänges eller sänkte inspelningshastigheten. Vi spelade också in fraser på celesten och manipulerade dem med Phrase Samplern. Det fungerade perfekt i kombination med mer traditionellt gitarrarbete. 
Mest förvånande på plattan är det långa, psykedeliska slutet på Don’t Brother Me. 
– De där tonerna som nästan droppar i ljudbilden är celeste. Jag brukar beskriva det som ljudet av ditt huvud som smälter. När jag tittade på Dave trodde jag att han mimade till ljudet men han formade ljudet med sin mun och fick tonerna att droppa med Roland Phrase Samplern. Slutet bara fortsatte och vi hängde på med gitarrerna. Och så kommer basen in. Och så kastade Andy på en sitar. Det är som en ny låt som tar vid. Min fru blir rädd av låten. Den är fysiskt påträngande. 
Vilket ligger i linje med det grundkoncept som Sitek hade för skivan. 
– Plattans röda tråd är hjärtslag och en torr sång och det där binder ihop alltihop på ett elegant och subtilt sätt. 
Så skulle man också kunna beskriva samspelet mellan Gem och Andy Bell. De kompletterar varandra, som Keith Richards och Mick Taylor? 
– Det är definitivt Keith och Mick, inte Keith och Ron. Andy gillar när musiken drar åt spacerock. Han var ju med i Ride som var pionjärer inom shoe gazing och den nya spacerocken. Han gillar att skapa maximalt stora ljud genom att röra minimalt på fingrarna. Jag rör på fingrarna och kommer ur samma skola som Keith Richards, Pete Townshend och Steve Jones. Men på något sätt funkar det och vi bråkar aldrig om gitarrfraser. Vad vi än behöver från varandra kan vi leverera. Andy spelade ju bas i Oasis och vi visste inte om det skulle funka när han gick över till gitarr. 
Jag frågar Gem om hans tidiga inspirationskällor. 
– Det var The Beatles. Jag såg de tecknade filmerna när jag var liten och det tände något i mig. Min kusin satte ihop en kassett åt mig utan att skriva låttitlarna. Så i åratal trodde jag att Eleanor Rigby hette All The Lonely People. Jag brukade göra teckningar av The Beatles och frågade min morbror. “Vem stod var?”. För jag såg dem aldrig på film. Tills en julhelg då jag såg dem på TV och det var otroligt att se dem på rörliga bilder. 
Din första gitarr?
– Jag fick en akustisk när jag var sju. Lärde mig spela i skolan och därefter skickades jag till fiollektioner och sedan cello. Men jag återvände till gitarren. Första bandet var ett skolband. Det fanns bara en trummis i byn där jag bodde men när han kom med hade vi ett band. Spelade på fester, i vardagsrummet. Jag hade aldrig någon tanke på att syssla med något annat än musik. 
Gem var lite för ung för punken. 
– Jag kom in på sluttampen av punken. Min era var The Jam, Blondie och new wave. Därefter letade jag mig tillbaka till The Sex Pistols och T Rex. På 80-talet försökte jag ignorera samtidens musik. Lyssnade mycket på Jimi Hendrix och Sly and The Family Stone. 
Gem spelade i flera band, innan Oasis. The Edge, The Contenders och Heavy Stereo.
Hur ser din gitarrutrustning ut? 
– Jag har så många gitarrer att det är pinsamt! Men de viktigaste är mina två Gibson Firebirdgitarrer. De passar mig perfekt både i ljudet och formen. I förstärkarväg föredrar jag Vox. Du frågade hur jag och Andy passar ihop? Andy låter mer silver medan jag får ett mörkt, brittiskt ljud ur min Vox. Jag lät tillverka Vox-kabinett för det är något speciellt med fyra tolvor med bakstycke. Jag spelar renare än de flesta tror. Jag använder inte ens wah wah pedal och där är jag av den gamla skolan, Angus, Keith och Pete. Jag vill höra rytmen. Det handlar om luften inte bara mäktigt sound som vältrar sig ur. Jag använder volympedaler för solon. Jag gillar inte effekter. Då föredrar jag att byta gitarr för att få ett annat ljud. Och man kan aldrig ha för många gitarrer!
FUZZ 6/13

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG