banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Badge - If I Could Love I'd Love This

Av Janne Stark
Badge är ett band man inte kan annat än älska. Den råa, opolerade energi som denna, i ordets rätta bemärkelse, powertrio levererar är både infekterande och fullständigt otyglad. Jag vet inte riktigt vad man kan kategorisera bandet som stilmässigt, men vi snackar amerikansk prewar bluesrock i ett helt eget fack. Gitarristen, tillika sångaren, Matti Norlin behandlar sin dobro med slide som han formligen hatade den och gör allt han kan för att helt enkelt spela sönder den. Ta bara en sak som Calculated Moves, en låt som är så nära punk en blues kan komma och där hans slide åker skridsko värre än Johan Granath. Mattias två kompanjoner; det trummande infernot Fredrik Haake (bror till Thomas i Meshuggah) och den basspelade vilden Gustaf Hielm, bistår med en lika kraftladdad energi och tillsammans levererar de mer energi än merparten av dagens metalband tillsammans. Ta en lyssning på den brutala Break Down och bedöm själva. 
Man behöver dock inte ha ett ton distorsion för att lira stenhård musik. Även i lite lugnare låtar som Graveyard Dance finns en elak spänning som gör att man hela tiden förväntar sig att få en tegelsten i skallen. Refrängen är avig och inte det minsta radiovänlig, trots att den är melodisk. Badge väljer inga enkla släta vägar. De kör i diket, rakt ut i skogen och plöjer fram i högst otillgänglig mark. 
För att vara blues är detta något helt nytt i mina öron. Rötterna finns i gamla hjältar som tidiga Muddy Waters och Robert Johnson, men Matti och hans vänner har tagit det till en ny och annorlunda nivå. Jag kan tänka mig att Badge på scen är en oförglömlig upplevelse om de håller samma energi där. 
Albumet är trots sin energiska överton varierad. Break The Circle är exempel på en annan typ av inriktning, med Ginger Baker-aktigt trumspel, en bas som vandrar fritt och Mattias i lite mer återhållsamt slidespel, men med rå och slirig sång som grädde på moset. The First Female Skydiver är förmodligen Tony Irvins värsta mardröm, med en takt så bakvänd att skulle man försöka dansa till den hade man helt enkelt trillat omkull och brutit ankeln innan första versens slut. Avig, spretig, men samtidigt intressant och medryckande. 
Avslutande Stand kan vid en första anblick verka ganska harmlös, men även här händer det saker som sätter saker på ända. Refrängen är hård, tung och rättfram, men i versen händer det små kul konstigheter med stopp man inte förväntar sig. 
Är du trött på traditionell treackords bluesrock enligt stardardformulär 1A, ta en lyssning på Badge och få en ny inblick i vad blues också kan vara. 
FUZZ 7/13
bronk.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG