banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Avenged Sevenfold - Synyster Gates & Zacky Vengeance

Av Urban Kindhult

Amerikanska metalbandet Avenged Sevenfold släpper i dagarna sitt sjätte album Hail To The King inför en månghövdad och förväntansfull publik. På besök i Stockholm tog sig gitarristerna Zacky Vengeance och Synyster Gates tid för en pratstund med FUZZ.
Allt sedan starten 1999 har mycket populära, besjungna och lovordade Avenged Sevenfold sett både höga berg och djupa dalar i sin karriär. Runt 2005 började det dock lossna på allvar. Bandet äntrade då plats nummer 30 på Billboardlistans Top 200 med plattan City of Evil som sålde i 30 000 exemplar den första veckan. Sedan rullade det på i god fart. Rocklivet tog dock ut sin tribut några år senare då trummisen James ”The Rev” Sullivan i december 2009 avled av en samling kemikalier som normalt inte skall finnas i kroppen. Det uttalades senare att bandet egentligen övervägde att lägga av efter denna traumatiska upplevelse. Man ryckte dock upp sig och tog hjälp av välmeriterade trummisen Mike Portnoy som precis lämnat Dream Theater och turnerade tillsammans efter plattan Nightmare från 2010. 
Nu, tre år senare släpper man sitt sjätte album Hail to The King, ånyo med Mike Elizondo som producent och man har nu även installerat unge Arin Ilejay på trumstolen. Allt ser ganska så ljust ut igen och det firar man med en skiva som är mogen, rak och svängig. Vad hade man då för vision för denna första platta med ett nytt och något regrupperat Avenged Sevenfold? 
– Vi har väl spelat nära ett par tusen shower genom åren, säger Zacky. Har gjort de tyngsta låtarna, de vildaste shredding-solona, kört fyrstämmig körsång och gjort saker ganska komplicerade. Vi har gjort allt det där. Den här gången vill vi gå ut på scenen och spela de här låtarna som är enklare och låter massiva live. Det kändes bara rätt. Vi är lite äldre nu, och vi kan fortfarande inte hoppa över trumsetet som Bruce Dickinson, men vi lever drömmen. Vi går ut varje kväll och blåser rent med vårt ljud men vi måste känna oss bekväma med vad vi gör. Under den en och en halv timma vi spelar har vi skrikande fans framför oss och massvis av eld bakom oss, så hur skulle vi inte kännas oss tillfreds, egentligen? Vi älskar att möta fansen innan showen och hänga med våra bästa vänner efteråt och vi är tacksamma för allt vi har fått. Men på scenen, däremellan, är vi monster.
Många framgångsrika band handlar just om en perfekt kemi och möjligheten att klicka på det personliga planet om det skall fungera på sikt. Med The Revs alltför tidiga frånfälle, hur lyckades ni lappa och laga kemin igen?
– Det handlar för oss precis som du säger om en stark kemi, säger Syn. Det både var och är verkligen vi och när The Rev gick ifrån oss så fick vi ju stora problem. Jag skulle fortfarande säga att han är den bästa trummisen som någonsin promenerat på Guds gröna jord och kommer alltid att vara det för mig, likväl en av mina bästa vänner. Det var verkligen ett hårt slag och ganska tungt att behöva leta upp en ny trummis och bandmedlem. Vi visste i alla fall att vi ville ha en ung kille och att det skulle finnas mycket av groove i honom. Och vi fick mer av allt i Arin, en kille som spelar bättre än alla just nu och behärskar många fler stilar än vad som egentligen behövs i det här bandet, men som ger en kreativ höjd. När han väl hade blivit medlem gjorde vi honom kanske besviken genom att säga att vi skulle göra en ganska enkel och klassisk rockplatta i stil med en modern version av AC/DC Back In Black och Led Zeppelin. Men han ställde om sitt tänk litegrann och imponerade stort på oss alla. 
Hail To The King är en organisk och rockig historia som inte håller tillbaka influenserna, men kanske ändå mindre än många andra. Det märks att ni älskar Guns n ´Roses som i Doing Time och att ni älskar Metallica som i Sad But True-doftande This Means War. Hur gör man influenserna till sina på ett bra sätt?
– Vi har inget problem med att vara väldigt tydliga med våra influenser, säger Zacky. Men efter att vi etablerat vår hyllning, så låter vi låten ta en helt ny vändning och bana en ny väg. På så vis gör vi något nytt av våra influenser och det har också med våra egna talanger att göra. Vi har en unik sångare och en unik gitarrstil, men ville denna gång också göra något som låg längre bort från vad något av dagens metalband gör. Vi valde att inte ha galna dubbla baskaggar överallt eller vildsinta gitarrer som hela tiden duellerar, för det är så många band som gör just den grejen. Vi ville gå tillbaka till kärnan av heavy metal med trummor, bas, gitarr och sång och där finns den ultimata kraften om man har kapacitet att fixa det. 
Många band försöker ju, men lyckas inte så bra och det låter ofta daterat och obsolet. Vad tror ni är det som utgör essensen av att lyckas med det?
– Vi var helt på det klara med vad vi skulle göra och det handlade som vanligt mycket om att det måste kännas rätt, hävdar Zacky. När vi hade hittat ett ljud vi gillade, skruvade vi upp trummorna alldeles för högt i mixen. Fast det är inte för högt. Det är perfekt. Många plattor vi gillar har trummorna högt. Synyster är en fantastisk sologitarrist, men här behövde han inte visa det så ofta. I låten vi släppte innan vi började spela in den här skivan, Carry On, gjorde vi gitarrpartier som nästan var helt omöjliga att spela live. Den här gången fick han chansen att spela saker som är både imponerande, men också samtidigt mer minnesvärda med fokus på melodi. Många gitarrister kan ju shredda, men det är sällan som något sätter sig. Essensen är nog att hålla det enkelt och starkt och låta det få leva sitt eget liv genom starka framföranden.
Synyster Gates presenteras ibland som den stora sologitarristen i bandet, men det tycks som om han och Zacky delar på sysslorna på lite olika sätt. Hur ligger det till den här gången och vem är vem på gitarristspråk?
– Zacky är en grym gitarrist, make no mistake, säger Syn. Han kan spela allt som kastas mot honom och grejer han kommer på själv är fantastiska. Alla i det här bandet är fantastiska musiker. Och värdet av det skall man nog inte underskatta. Det räcker inte att kunna spela utan förmågan måste räcka längre, om man skall skapa och kommunicera något nytt med hjälp av känslor. Som gitarrist kan jag vara den av oss som suttit ner och övat mest, men Beatles, Mr. Bungle och Pantera är mina främsta inspirationskällor, säger Syn. När jag växte upp ville jag verkligen lira som Dimebag Darell och spenderade en hel del tid med att öva. Han spelade punkigt och perfekt med enorm känsla och valde sällan att spela vanliga toner och han spelade framförallt aldrig gulliga toner. I det här bandet har vi tidigare alltför lätt hamnat bland de gulliga tonerna, men med denna platta har vi återgått till de toner som spelar roll och det känns grymt bra. Vi fokuserade på stora riff, stora trummor och en mer bluesig plattform för solon den här gången. 
– Som gitarrist kan jag nog säga att min främsta bakgrund kommer från kärleken till musik och att det skall vara roligt, menar Zacky. Jag gillar det som går fort, jag gillar rock, jag gillar punk och jag gillar metal. Jag plockade upp en gitarr och lärde mig alla mina favoritlåtar, en sträng i taget. Sedan gjorde jag om dem till powerchords och så lärde jag mig dämpa och utvecklade en slapp men ändå tajt teknik, som man nog skulle kunna kalla den. Jag har en punkattityd till att spela metal. För mig handlar gitarr om att ha roligt och jag har aldrig brytt mig i att ta några lektioner eller vara den snabbaste gitarristen. Jag har fokuserat på att gå upp på scenen, låta bra och ha kul. En gitarr för mig skall vara mer än ett instrument, det skall vara en leksak. Man skall inte vara rädd för att göra bort sig. Tvärtom kan det göra saker intressanta.
Finns något att berätta om arbetsmetodiken under inspelningen. Hur gör man egentligen för att skapa en bra och kreativ stämning under ett arbete som inte är helt befriat från press varken internt eller utifrån? 
– Vi började förbereda den här plattan i september 2012, säger Zacky. När vi går in i studion har vi alla låtar exakt där vi vill ha dem, förutom texter och solon. Alla sångmelodier och riff är redan klara. När vi är i studion handlar det sedan bara om att göra låtarna perfekta och få dem att låta bra. Det är hela poängen med arbetet i studion för oss och vi lever också tillsammans då och bollar idéer mellan oss hela tiden. När Syn gör sina solon sitter jag där med honom. Jag kanske hör något och säger att, det där var verkligen coolt, samtidigt som han kanske tycker att det bara var ett misstag. Det handlar om att göra musik som verkligen imponerar på oss själva i bandet, för vi litar mycket på varandras åsikter. Det blir mycket roligare och mer kreativt på så sätt. Bandet är nog vårt främsta hemliga vapen och det gör oss starka., även under press.
I dessa tider har digitala gitarrsignaler av allt högre kvalitet blivit det som används av många just för att det är tämligen lättmanövrerat. Tycker ni att man tappar något där?
– Ja, vi tycker nog att vi fortfarande kan höra en tydlig skillnad, menar Syn. Vi använder riktiga förstärkare och riktiga trummor och även riktiga stråkar om låten kräver det. På låten Planets, en av mina personliga favoriter, som för övrigt textmässigt hör samman med Acid Rain, har ett kontrollerat kaos med de bästa melodierna över de mest dissonanta ackorden vi någonsin har skrivit. Det tog enormt lång tid att skriva den, starkt inspirerad av klassisk musik, och arrangemanget var inget vi ville att någon skulle komma in och ta över. David Campbell hjälpte oss att ta den till nästa nivå. Vi försöker vara så äkta vi kan i alla delar. Vi är ju ett rockband och det vi gör behöver och kan inte heller alltid göras på det allra enklaste sättet.
Planets har också ett väldigt fint och intressant solo med mycket effekter. Använder du en octaver eller vad är det som händer där?
– Det var ett väldigt roligt solo att göra. Både jag, Zacky och Mike var med och skapade det. Jag tyckte att det nog lät lite för märkligt och provade en del olika grejer där, men det är ett exempel på en typiskt samordnad insats i bandet. Solot på Acid Rain var det däremot bara jag, min gitarr och förstärkare och där manifesterade vi lite av den förenklade och ogulliga visionen med plattan, tycker jag. Samma var det med Doing Time, ett bra exempel på symbiosen mellan mig, min signaturgitarr från Schecter och min nya signaturförstärkare Schecter Hellwin.
– På Planets experimenterade vi halvt på skämt och hoppades någonstans att det skulle fungera, fyller Zacky i. Syn pluggade in genom en oktavpedal och med de låga brassljuden, så fick gitarreffekten en nästan robotliknande känsla och det låter som om låten kommer från Dödsstjärnan...  
På The Crimson låter det som en tämligen tungsträngad akustisk i introt, kan det stämma? Det känns som om det också händer något annat. 
– Den var verkligen kul och du har helt rätt, säger Zacky. Vi tyckte att det var en bra låt med intressanta ackordväxlingar, men vi tyckte den lät lite för twangy och nästan lite för nära country. Vi ville dock verkligen ha med den på plattan, så vi bestämde oss för att jobba på att få den att passa in. Vi ville ha det fina rena ljudet men inte countrykänslan, så Syn spelade på en akustisk barytongitarr som vi satte ett capo på.
– Ja, jag försökte hitta intressanta voicings i de vanliga lägena på en vanlig gitarr, säger Syn, men Zacky föreslog att jag istället skulle sätta ett capo ganska högt och spela normalt, på den här akustiska barytongitarren med två utgångar, varav en piezomikrofon. Vi har inte berättat det för någon tidigare och det är kanske en hemlighet, men där hittade jag den bästa rena tonen någonsin. Återigen var det jag, Zacky och Mike som bara provade runt och hittade denna ”masterpiece of a tone”. Piezo-mikrofonen var för tunn och den andra mikrofonen var inte riktigt där, så vi pluggade in bägge i två olika förstärkare. De båda mikarna jobbade alltså samtidigt och vi undvek en oönskad choruseffekt eftersom jag bara lade ett spår. Det låter som den har någon form av vattendroppseffekt, verkligen skimrande och lik en klocka.
Det har ju utvecklats en del signaturmodeller under ert namn och inte bara de Schectergitarrer som varit med er ett tag nu. Nu finns det även en signaturförstärkare, nämligen Synyster Gates egen Schecter Hellwin. Finns det inte redan tillräckligt med förstärkare?
– Det finns dock ingen som gör vad min förstärkare gör, skrattar Syn. Schecter har spenderat mycket tid och resurser på att utveckla den här förstärkaren. Den har sin utgångspunkt i mina tio favoritförstärkare, där jag visat vad jag gillar och vad jag inte gillar med dem. Det som är speciellt med rockförstärkare är att de oftast inte har en bra ren ton så det har vi jobbat extra med på den här. Likväl som användarvänlighet och extra funktioner som till exempel en fantastiskt bra noisegate. Det tog ett år att utveckla gaten så att den skulle gå att använda i ett garage utan det blir rundgång. Det handlar om att få kurvorna i ordning samtidigt som den inte skall klämma sönder tonen för mycket. Jag har spelat in sex album och spelat genom allt och vet vad som fungerar numera. Vi anlitade den legendariske James Brown som utvecklade Peaveys 5150 för att hjälpa oss och han vet verkligen vad han gör.  Det finns ingenting som jag skulle ändra på med den här förstärkaren. Den kommer att lanseras i olika versioner med olika pris. 
– Vi tog en dag när vi satte oss ned med penna och papper och lyssnade oss igenom 25 varianter av förstärkare och gitarrer, säger Zacky. Bland dessa fanns en trasig men magisk Bogner som vi använt oss mycket av tidigare. Det är något med rören på den, men den har ett perfekt ljud för våra inspelningar. Vi antecknade alla vilka kombinationer av gitarr och förstärkare vi gillade och tog bort de vi inte tyckte om. När vi bara hade en kombination kvar visade det sig vara våra Schecter signaturgitarrer och Schecter Hellwin-förstärkaren. Det visar att vårt arbete med att utveckla produkter inte har varit förgäves och att vi i alla fall vet vad vi gillar vi det här laget.
FUZZ 7/13

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG