Skandinaviens ledande gitarrportal

Andy Pfeiler - Musik och rörelse

Av Michael Linderoth

 

Snygg sång, bra texter och ett drivande funkgitarrspel är Andy Pfeilers musikaliska signum på Music & Movement. Albumets elva tajta låtar levereras tillsammans med bandet Jideblaskos.
Andy, vad betyder Jideblaskos?
– Kaah gav oss namnet för tio år sen då vi började som kompband till honom, 2000 någon gång. Jag minns inte exakt hur det kom till, men jag har för mig att hans farbror en gång i tiden kallades för Jideblasko. 
Under intervjun betonar Andy att Jideblaskos är ett band där alla musiker bidrar. Kärnan i bandet är Petter Bergander klaviatur, Thobias Gabrielson bas och sång samt trummisen Anders Hedlund. Att de kan leverera live hörs på plattan. 
Berätta om bandets bakgrund!  
– Efter turnéerna med Kaah hade vi en funkklubb på Mosebacke under några år, vilket var fantastiskt kul och det gav oss ett tätt samspel. Vi hade ofta massor av gästartister med oss på scen som Robyn, Moneybrother och Svenne Zetterberg till exempel.
På den soulfärgade debuten Day One från 2004 gör sig Andys influenser Prince och Marvin Gaye påminda, plus en dos modern r’n’b. På Music & Movement är det mer gitarrbaserat material med allt från cool funk på låtar som Heart Attack till fusion på Some Folks.
Ditt låtskrivande är melodiskt med ett gitarrspel rotat i funk, rock och jazz men där finns också en hel del överraskningar, eller hur?
 – Ja, jag brukar beskriva mina låtar som en kombination av groove och komposition men försöker alltid att göra dem med en liten twist, kanske några oväntade harmonier eller en något udda form.
Har du några favoritgitarrister?
– Scofield är min absoluta favorit bland jazzgitarrister och särskilt då hans funkigare plattor.  
De senaste åren har Andy jobbat som studiomusiker, gitarrist och låtskrivare och turnerat. Han spelar också gitarr och sjunger i stjärntrombonisten Nils Landgrens Funk Unit, där han efterträdde funkgitarrgiganten Ray Parker.
– Att spela med Nisse är inspirerande på flera sätt. Dels för att han och grabbarna i bandet är fantastiska musiker, men också för att jag lär mig så mycket av att se hur han jobbar. Allt ifrån hur han möter publiken och människorna kring bandet till hur en positiv inställning, ödmjukhet och samtidigt envishet verkligen kan betala sig. 
FUZZ träffar Andy i hans Studio Monïca i Stockholm där nästan hela plattan spelades in. I den lilla men utrustningstäta studion berättar Andy att han länge spelade på rätt enkel utrustning som han också fortfarande har kvar. 
Idag är en ny akustisk Martin HD-28 hans låtskrivargitarr, medan en Gibson ES 335 från 1981 samt en sliten Telecaster, som står i ett stativ bredvid en Framuscombo, är de elgitarrer får jobba mest. 
 – Jag spelar mest på en Fender 1963 Telecaster Relic från 2008. Ett finfint instrument som jag trivs otroligt bra med. Förstärkaren är en helrörsstärkare, en Framus Ruby Riot II-combo på 30 watt. 
Plattan innehåller många snygga gitarrsound, hur mikar du din förstärkare?
– Jag provade ganska många varianter vid uppmikningen och försökte framför allt hitta ett läge där gitarrsoundet passade in i mixen utan att röra eq:n. Det blev lite olika för varje låt, men för förstärkaren använde jag bara två JJ Labs HRM-15 bandmikrofoner som jag köpt på Jam. 
– När vi spelade in grunderna var jag tvungen att mika nära, för att minimera läck, men för påläggen kunde jag laborera fritt. Även när jag närmikar förstärkaren låter jag det vara 20-30 cm luft mellan element och mikrofonen. Jag gillar inte att sätta den precis inpå, det låter för instängt. 
Skiljer sig din uppmikning för komp och solo?
– Ja, det fina med en bandmikrofon är att den tar upp i en ”åtta” vilket också bidrar till lite naturlig ambiens, samt att den låter fylligt i basen och mjukt i toppen. För sololjud satte jag i regel en mikrofon ungefär 1-1,5 m ifrån förstärkaren, lite ovanför riktad ned mot elementen.
För funkgitarrljud använder många kompressor, din åsikt, bu eller bä? 
– Kompressor använder jag aldrig live, för jag vill åt just dynamiken. Jag använder istället gitarrens volym- och tonkontroller väldigt mycket.  
Kompressor vid inspelning då?
– Absolut, men antingen sparsamt eller mycket för att skapa en effekt eller ett sound. I regel mest för att kontrollera signaltoppar och få lite extra klipp. På plattans sologitarrer använde vi en gammal RCA-rörkompressor som finns på Atlantis som låter skitball. Den distar rätt mycket och mosar verkligen signalen men på ett väldigt mjukt vis. 
Du har ett fullspäckat schema med spelningar med både egna bandets och Landgrens Funk Unit. Har du ännu mer på gång?
– Ja, jag har precis gjort musik till en film av naturfotografen Mattias Klum om miljöförstöringen på Nya Guinea som han gör för SVT. Sen verkar det som om jag ska göra ljuddesign till en ganska stor utställning på Historiska Museet som öppnar våren 2012. Det är en helt ny grej för mig men väldigt spännande.
FUZZ 7/11

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner