And You Will Know Us by the Trail of Dead

And You Will Know Us by the Trail of Dead bildades redan 1993 i Austin, Texas av Conrad Keely och Jason Reece, som alltsedan dess har delat på sysslorna sång, gitarr, trummor och keyboard både live och i studio, i ett koncept som kan kallas både öppet och kreativt. Keely hade tidigt ett intresse för teckning och hade egentligen som mål att bli tecknare för Marvel Comics. Idag gör han många av de fantastiska, serieinspirerade omslagen till bandets skivor. Under vår intervju sitter han och gör en identisk avbild av porträttet av Jenny Lind på den svenska 50-lappen. Bandets musik är som sagt inte helt lätt att beskriva, för den pendlar mellan det sublima och poppiga till det våldsamma, och är dessutom mer konstnärligt frisläppt än den är rockigt tillbakahållen. Här har vi också ett band som i sina tidiga år brukade avsluta gigen med att slå sönder utrustningen i ren och otyglad rockutlevelse Nu ett antal år senare frågar man sig om det var tänkt att det skulle räcka så här långt.

– Ja, det var det faktiskt. Vi visste redan när vi började att vi var ett karriärband och att vi var inne i detta med ett längre perspektiv, säger Keely. Vi startade som en duo och när det kom till gitarr, så var det den som skrev låten som spelade gitarr och den andra spelade trummor, helt enkelt. Jag har personligen ingen formell musikutbildning, men har alltid haft ett stort intresse för musikteori och de mer kompositionella delarna av musikskapandet. När vi startade så hade jag redan en ganska stark grund att stå på.

Med en musik som i sina delar håller kaoset nära hjärtat, måste man i ljuset av det stora intresset för komposition och teori fråga sig hur ett band som jobbar så lägger upp det hela. Hur gör man plats för kaoset, kort sagt?

– Jag skulle nog säga att vi fortfarande experimenterar med det. Det där är inte något som vi egentligen har hittat ett svar på. För oss är musiken ett efterforskande efter just det svaret. Jag skulle dock inte säga att vi övar på scen och tror inte att folk skulle vilja höra oss öva heller. I studion handlar det däremot mycket av arbetet just med kompositionen och att musikaliskt ge det utrymme som krävs för låten.

Men i sådant fall måste det ändå övas en del för att hålla ihop det på scen. Är det en svår balansgång att ändå vara fri, trots att man är välrepad?

– Som band kan nivån av förberedelse alltid variera. Nuförtiden övar jag själv faktiskt mest på fiol eller cello. Jag gillar det bandlösa, för det ger mig möjlighet att komma på melodier utan bandens begränsningar. Jag lär mig själv för på så vis kan jag hålla det på ett experimentellt stadium, utan att hållas tillbaka av regler eller instruktioner, eftersom jag fortfarande lär mig. Jag blir på så sätt inte begränsad av ett instrument som gitarren, som jag behärskar ganska bra.

Öppnar bandlösheten sinnet, tycker du?

– Vad det gör är att det blir mer som en imitation av den mänskliga rösten och det är det som jag verkligen uppskattar.

Albumet Tao of the Dead är en säreget ambitiös produkt, inte minst ur ett grafiskt perspektiv, och har släppts tillsammans med en liten bok med illustrationer. Den kommer även att finnas tillgänglig på vinyl. Det är detta breda och uttrycksfulla penseldrag som gör bandet till en spännande bekantskap som inte backar för att på allvar ta risken att framstå som överdådigt pretentiösa. Plattan kan lyssnas på som 16 ”movements” eller som två långa spår, där den första går i D och den andra i F. Det är dock inte bara frågan om en ego-stinn ambition, utan här tycks istället riktningen vara given av vad man faktiskt är kapabla att göra. I små och medvetna steg utvecklas man ständigt.

– Den här skivan är bara en del av flera saker vi tänker göra för att utveckla storyn vidare. Det kommer att komma mycket mer. Här i min anteckningsbok finns många utkast till koncept, karaktärer och storyboards.

Med ett gitarristskap som sticker ut åt en hel del olika håll känner man att det borde finnas en del tunga influenser. Men, det är samtidigt ofta så odefinierbart och unikt att man får en känsla av att gitarren mest är ett verktyg för Conrad Keely.

– Jag har aldrig haft någon Jimi Hendrixperiod och har inte alls den typen av relation till instrumentet och tror inte det har en egen själ. För mig är det ett verktyg för att uppnå ett mål i ett för mig pragmatiskt förhållningssätt till musik. Jag har en unik stil men det har faktiskt mest att göra med min relation till trummor. När jag spelar gitarr känner jag mig som en trummis och det är den informationen jag kanaliserar, som på ett rytminstrument. På den här plattan tog vi också ett medvetet beslut att inte jobba så mycket med pålägg, så gitarren du hör är oftast bara gjord i en tagning. Det krävde också att den tilläts ta mycket plats i genomtänkta arrangemang. Vi ville helt enkelt inte spendera för mycket tid i studion. Jag har aldrig gillat att vara i studion tidigare, men nu bestämde vi oss för att bara ha roligt och totalt tog det ungefär en månad. 

Conrad Keely hävdar att gitarrsmashandets dagar egentligen är över och att ingen förväntar sig det av bandet numera. När det skedde var det inte för att vara våldsamma eller rockiga i största allmänhet, utan för att dela med sig av entusiasmen man kände över att spela musik. 

Conrad fick sin första gitarr av sin far, en Gibson Les Paul och där är han kvar.

– Du vet, de där ögonblicken stannar med en och det var den gitarr jag lärde mig spela på. Idag spelar jag live på en SG och en Les Paul Studio och gillar verkligen Gibsons Smartwood-serie med en naturlig finish som jag tycker är vacker. Jag älskar också Gretsch hollow bodys. Hemma har jag en Country Classic som är för dyr för att ta ut på turné. I studion använde vi inga Gibsons alls, utan jag spelade på min Gretsch och på en Fender Jazzmaster. Jazzmastern har alltid fungerat bra i studion för oss, men skulle aldrig fungera live där det blir för komplicerat. 

Du säger att det denna gång gick väldigt fort i studion och jag misstänker att din praktiska inställning till musikskapande också tar sig uttryck i en ganska effektiv utrustning. Ditt gitarrljud på plattan har en behagligt nära och organisk touch.

– Alla kompspår går genom en Orange Tiny Terror. Det är en sådan fantastiskt enkel och effektiv förstärkare. Jag är lite förbi ljudet av både Marshall och Fender Twin, som jag använder live, och Orange är en trevlig blandning av dem bägge. Jag har först på senare tid kommit att använda en del effekter som också märks på Tao of The Dead, bland annat en Electro Harmonix POG. 

Exempel på den sistnämnda är Fall of The Empire, där den skapar en orgellik känsla. Låten Spiral Jetty har en annan intressant effekt, en Electro Harmonix Hog Guitar Synthesizer. 

– På skivan finns också en massa Moog Taurus Bass-pedaler, som vi faktiskt har längtat efter att göra något med. Jag skulle vilja säga att Chris ”Frenchie” Smith, vår producent, som också är en fantastisk gitarrist, är anledningen till att vi vågade använda så mycket effekter och att det i slutänden blev så bra.

 

FUZZ 6/11